blev klar med kapitel 40 igår, och jag passerade 140 000 ord 13 månader efter det att jag passerade 40 000 ord. Och jag har 13 kapitel kvar att skriva.
creepy.
Writing Excuses at Gen Con
20 timmar sedan
lördag 31 januari 2009
fredag 23 januari 2009
klar med kapitel 39.
Blev precis färdig med det. ca 2600 ord.
Jag tror att kapitlet suger rätt hårt.
Någon dag ska jag testa att skriva om det, mest troligt ur ett annat perspektiv. Jag tror nämligen att jag valde helt fel person för att berätta kapitlet, men men..
Nu, vidare på kapitel 41! Jag orkar inte med kapitel 40 just nu, så jag satsar på att skriva lite action istället.
Som Bono skulle ha sagt: "ho-ja--wam-bam-bam-ba-la-la-la"
Jag tror att kapitlet suger rätt hårt.
Någon dag ska jag testa att skriva om det, mest troligt ur ett annat perspektiv. Jag tror nämligen att jag valde helt fel person för att berätta kapitlet, men men..
Nu, vidare på kapitel 41! Jag orkar inte med kapitel 40 just nu, så jag satsar på att skriva lite action istället.
Som Bono skulle ha sagt: "ho-ja--wam-bam-bam-ba-la-la-la"
måndag 19 januari 2009
Elevation...
ag är fortfarande sjuk, men imorn är jag förhoppningsvis frisk nog att gå till jobbet.
Har inte skrivit något mer på boken annat än ynka 250 ord idag. Med lite tur blir det mer imorgon under tiden som jag tvättar.
Har sett tre filmer idag; born on the 4th of july, carlito's way och V for Vendetta.
carlito's way var lite meh... born on the 4th of july var bra men jag föredrar plutonen (charlie sheen över tom cruise vilken dag som helst)... V for Vendetta blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den.
Det börjar dra igång med umespexet på allvar nu, tråkigt att något blev fel när jag säkerhetskopierade alla mina filer på datorn innan niklas formaterade om den så nu måste jag göra om allt arbeta jag gjort hittils det här verksamhetsåret (inte så mycket, men ändå!!)
Har inte skrivit något mer på boken annat än ynka 250 ord idag. Med lite tur blir det mer imorgon under tiden som jag tvättar.
Har sett tre filmer idag; born on the 4th of july, carlito's way och V for Vendetta.
carlito's way var lite meh... born on the 4th of july var bra men jag föredrar plutonen (charlie sheen över tom cruise vilken dag som helst)... V for Vendetta blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den.
Det börjar dra igång med umespexet på allvar nu, tråkigt att något blev fel när jag säkerhetskopierade alla mina filer på datorn innan niklas formaterade om den så nu måste jag göra om allt arbeta jag gjort hittils det här verksamhetsåret (inte så mycket, men ändå!!)
torsdag 15 januari 2009
Något jag aldrig trodde skulle hända!
Om någon undrar varför jag sitter och skriver på bloggen så här halv tio på kvällen när jag borde jobba så är det för att jag har dragit på mig en dunderförkylning och är hemma från jobbet.
Men tillbaka till ämnet; för ca fem minuter sedan fick jag ett sms från en för mig helt okänd person som vill köpa dvd'n Rymdbandet - the Road to Success.
För er som inte vet vad det är för något kan ni alltid kolla in den här länken för ett smakprov: http://www.facebook.com/video/?oid=5352673510
För er ofrälsta kan jag berätta att den här filmen dokumenterar hur fem unga killar på ungefär ett halvår gick från att vara okända nobody's på Rymdgymnasiet i Kiruna till att vara levande legender med idolstatus (nu snackar jag riktiga idoler, inte snygg-erik).
Här nedanför följer ett officielt utalande som jag gjorde tidigare igår:
Hej på er allihopa!
För inte så länge sedan blev jag kontaktad av en person som ville få tag på ett exemplar av Rymbandets dvd The Road to Success. Det fick mig att fundera över saker och ting, och jag måste erkänna att jag blev inte så lite nostalgisk. Det är nu fyra år sedan Rymbandet sist stod på en scen tillsammans. Fyra år sedan jag lämnade tillbaka nyckeln till replokalen. Fyra år.
Att ett så starkt intresse för bandet lever vidare än idag tycker jag säger en hel del, hur många minns till exempel Kelly and Smelly, S-CREW eller Surrounded by Inspiration? Band från samma era som inte nådde upp till samma tidlösa kvalitet som Rymbandet gjorde.
'Är det inte dags för en återförening snart?', frågar många av er. Visst händer det att vi blir erbjudna att återförenas (senast för en spelning på fryshuset i stockholm), och jag måste erkänna att jag ibland frestas av tanken, men inte mer än så... jag säger inte att det aldrig kommer hända, allt jag säger är att det inte står på dagordningen just nu. Jag kan inte tala för de andra bandmedlemmarna, men personligen känner jag att en återförening måste bygga vidare på det vi höll på med då och inte enbart ske på en rent nostalgisk grund.
Rymdbandet anno våren 2005 var i mitt tycke så bra som vi kunde göra det, kanske skulle vi kunna göra det bättre idag. Kanske. Men risken att vi inte gör det känns i dagläget alldeles för överhängande, är det ens möjligt för oss att få tillbaka den inspiration och glöd som vi hade där i slutet på gymnasiet? Jag är osäker...
Det är som min gode vän Kristofer Lantz en gång sa: ”Vad som hände sedan? Det får tiden utvisa.” Och visst är det så, kanske blir Rymbandets öde att sluta på topp och aldrig återvända. Kanske sällar vi oss till denna fåtaliga skara som Abba, Ebba Grön och the Telstars tillhör och som Per Gessle för evigt får stå utanför. Jag vet att jag inte kommer att gråta några tårar om det visar sig vara fallet. Kanske är det bästa vi kan göra att glädjas över den tid vi fick tillsammans och att låta bandet vila i frid. Kanske.
Men ändå kan jag inte låta bli att leka med tanken. Någonstans inom mig lever drömmen vidare, precis som jag vet att den gör inom så många utav er, och så länge våra drömmar lever så finns det hopp. Kanske en dag står vi där på scenen igen, tyngre än ett svart hål och spelar musik på en helvetiskt hög volym.
Tills dess vill jag bara säga till alla er fans därute; tack så mycket och ge aldrig någonsin upp hoppet!
Torbjörn Näsmark, trummis i Rymbandet.
/Torbjörn Näsmark, Rymdbandet, 15 Januari 2009
Men tillbaka till ämnet; för ca fem minuter sedan fick jag ett sms från en för mig helt okänd person som vill köpa dvd'n Rymdbandet - the Road to Success.
För er som inte vet vad det är för något kan ni alltid kolla in den här länken för ett smakprov: http://www.facebook.com/video/?oid=5352673510
För er ofrälsta kan jag berätta att den här filmen dokumenterar hur fem unga killar på ungefär ett halvår gick från att vara okända nobody's på Rymdgymnasiet i Kiruna till att vara levande legender med idolstatus (nu snackar jag riktiga idoler, inte snygg-erik).
Här nedanför följer ett officielt utalande som jag gjorde tidigare igår:
Hej på er allihopa!
För inte så länge sedan blev jag kontaktad av en person som ville få tag på ett exemplar av Rymbandets dvd The Road to Success. Det fick mig att fundera över saker och ting, och jag måste erkänna att jag blev inte så lite nostalgisk. Det är nu fyra år sedan Rymbandet sist stod på en scen tillsammans. Fyra år sedan jag lämnade tillbaka nyckeln till replokalen. Fyra år.
Att ett så starkt intresse för bandet lever vidare än idag tycker jag säger en hel del, hur många minns till exempel Kelly and Smelly, S-CREW eller Surrounded by Inspiration? Band från samma era som inte nådde upp till samma tidlösa kvalitet som Rymbandet gjorde.
'Är det inte dags för en återförening snart?', frågar många av er. Visst händer det att vi blir erbjudna att återförenas (senast för en spelning på fryshuset i stockholm), och jag måste erkänna att jag ibland frestas av tanken, men inte mer än så... jag säger inte att det aldrig kommer hända, allt jag säger är att det inte står på dagordningen just nu. Jag kan inte tala för de andra bandmedlemmarna, men personligen känner jag att en återförening måste bygga vidare på det vi höll på med då och inte enbart ske på en rent nostalgisk grund.
Rymdbandet anno våren 2005 var i mitt tycke så bra som vi kunde göra det, kanske skulle vi kunna göra det bättre idag. Kanske. Men risken att vi inte gör det känns i dagläget alldeles för överhängande, är det ens möjligt för oss att få tillbaka den inspiration och glöd som vi hade där i slutet på gymnasiet? Jag är osäker...
Det är som min gode vän Kristofer Lantz en gång sa: ”Vad som hände sedan? Det får tiden utvisa.” Och visst är det så, kanske blir Rymbandets öde att sluta på topp och aldrig återvända. Kanske sällar vi oss till denna fåtaliga skara som Abba, Ebba Grön och the Telstars tillhör och som Per Gessle för evigt får stå utanför. Jag vet att jag inte kommer att gråta några tårar om det visar sig vara fallet. Kanske är det bästa vi kan göra att glädjas över den tid vi fick tillsammans och att låta bandet vila i frid. Kanske.
Men ändå kan jag inte låta bli att leka med tanken. Någonstans inom mig lever drömmen vidare, precis som jag vet att den gör inom så många utav er, och så länge våra drömmar lever så finns det hopp. Kanske en dag står vi där på scenen igen, tyngre än ett svart hål och spelar musik på en helvetiskt hög volym.
Tills dess vill jag bara säga till alla er fans därute; tack så mycket och ge aldrig någonsin upp hoppet!
Torbjörn Näsmark, trummis i Rymbandet.
/Torbjörn Näsmark, Rymdbandet, 15 Januari 2009
onsdag 14 januari 2009
Om att supa på tisdagar
Det är väldigt roligt, ända tills man känner för att gå ut någonstans.. för det finns inget öppet, och de ställen som är öppna är det inget folk på. Men Statoil hade öppet :)
måndag 12 januari 2009
Spontant
Igår fick jag ett samtal från Tomas (en kompis som jag knappt sett sen högstadiet), det lät ungefär såhär:
Tomas: Tja! Vad gör du?
Jag: Inget särskilt. Spelar tv-spel med Owe.
Tomas: Cool. Är det ok om jag kommer förbi en sväng?
Jag: Jupp det är lugnt. Så du är i umeå i helgen?
Tomas: Nej.
Jag: ok... så vart är du då?
Tomas: I sandviken.
Jag: ok... jaha, men är inte det jättelångt bort?
Tomas: typ.
Jag: ok... men när kommer du då?
Tomas: tja, jag måste kolla med flickvännen först om det är ok, och så måste jag stanna i sundsvall för att käka.. men runt midnatt nångång.
Jag: ... ok.
Tomas: bra. Jag ringer när jag närmar mig Umeå. Hej då.
Jag: Hej då.
Åtta timmar senare satt vi alla tre och spelade Halo 3 mot varandra.
Tomas: Tja! Vad gör du?
Jag: Inget särskilt. Spelar tv-spel med Owe.
Tomas: Cool. Är det ok om jag kommer förbi en sväng?
Jag: Jupp det är lugnt. Så du är i umeå i helgen?
Tomas: Nej.
Jag: ok... så vart är du då?
Tomas: I sandviken.
Jag: ok... jaha, men är inte det jättelångt bort?
Tomas: typ.
Jag: ok... men när kommer du då?
Tomas: tja, jag måste kolla med flickvännen först om det är ok, och så måste jag stanna i sundsvall för att käka.. men runt midnatt nångång.
Jag: ... ok.
Tomas: bra. Jag ringer när jag närmar mig Umeå. Hej då.
Jag: Hej då.
Åtta timmar senare satt vi alla tre och spelade Halo 3 mot varandra.
söndag 11 januari 2009
Replicant - You can't tell the difference..
Ok, på allmänhetens begäran kommer ett inlägg om varför det varit rätt stillsamt på bloggen i veckan.
Igår, lördag den 10 januari, gjorde bandet som jag spelar i sitt första framträdande under namnet Replicant. Vi spelade på Kim Isakssons och Jennifer Sikströms gemensamma 20-års kalas på Träffpunkten (eller var det Mötesplatsen?) i Sikeå. Veckans dagar har mer eller mindre sett ut så här för mig:
12.00-14.00 - uppstigning, snabb frukost och övande på basen
14.00-15.00 - ta sig till umedalen, värma upp och stämma instrumenten
15.00-18.00 - intensivt repande
18.00-19.00 - middag och ibland försök till att laga matlåda
19.00-20.00 - ta sig till jobbet, byta om och göra sig i ordning
20.00-06.15 - sortera brev på posten
07.00-12.00 - sova
vissa dagar bytte jag ut frukosten och övandet på basen mot två timmar extra sömn och sov alltså mellan 07.00 och 14.00.
Resultatet då? Var det värt en vecka utan bloggande eller skrivande på boken? tja.. vi hade jävligt kul, vi fick många blåsor på händerna av allt repande och både jag och Nicke har förstört våra röster för en tid framöver. Tyvärr så har jag inget ljud eller några bilder att bjuda på från spelningen, men jag antar att några bilder kommer dyka upp så småningom.
Vi var alla väldigt stiliga, Isaksson spelade i shorts, väst och slips, Christian som den här kvällen kallades för 'Snygg-Erik från Idol' hade lånat min vita kavaj, jag spelade i min lila kavaj, för små byxor och gröna väst, och Nicke hade på sig en svart kavaj.
Ljudet var sugigt, Nicke sång hördes dåligt inte alls på sången och min bas åt upp båda gitarrerna, men det var uppskattat ändå.
Låtarna vi körde var:
set 1:
Whiplash
For Whom the Bell Tolls
Mother
Damage Case
Leper Messiah
Breaking the Law
Ballroom Blitz
Jag må dem leva
set 2:
Paranoid
Enter Sandman (med Fear of the Dark gitarr-intro!)
Ride the Lightning
Ace of Spades (med With or Without You och Musik Non Stop bas-intro)
Am I Evil?
Seek and Destroy
Bärs som Bärs
Det var den längsta spelningen som jag haft, om man inte räknar Umespexets tretimmars föreställningar... men där spelade vi ändå inte mer än tio låtar och det var lång paus mellan alla låtarna. Setlisten tycker jag var helt ok, lite för mycket metallica, och så här i efterhand känns det som en miss att inte lägga Enter Sandman närmare slutet... det blev tyvärr lite avslaget efter den låten.
Som väntat fick inte heller Leper Messiah och Ride the Lightning så stort gensvar då de inte är de mest kända Metallica-låtarna, så det hade kanske varit bäst om vi strukit åtminstone en av dem från setlisten även om de är väldigt roliga att spela.
Sen känns det också som om det hade varit bättre att bara köra ett set istället för två, för min del så kändes andra setet lite avslaget (speciellt efter Sandman) även om det tog sig igen mot slutet lite grann.
Vi fick trehundra spänn var för att spela där, vilket är det mesta jag har fått för att spela någonstans (tror jag, kommer inte ihåg exakt hur mycket vi fick för spelningen i gällivare). Vi blev också erbjuden en till spelning där tanken är att vi ska hålla igång i ett par timmar och som vi skulle runt tusen spänn var för att lira på, men jag tror vi måste tacka nej till den.. Nicke ska troligen bort på skidresa och jag har ju bloggen att ta hand om :p
ok, det var allt för mig nu. Keep it real!
Igår, lördag den 10 januari, gjorde bandet som jag spelar i sitt första framträdande under namnet Replicant. Vi spelade på Kim Isakssons och Jennifer Sikströms gemensamma 20-års kalas på Träffpunkten (eller var det Mötesplatsen?) i Sikeå. Veckans dagar har mer eller mindre sett ut så här för mig:
12.00-14.00 - uppstigning, snabb frukost och övande på basen
14.00-15.00 - ta sig till umedalen, värma upp och stämma instrumenten
15.00-18.00 - intensivt repande
18.00-19.00 - middag och ibland försök till att laga matlåda
19.00-20.00 - ta sig till jobbet, byta om och göra sig i ordning
20.00-06.15 - sortera brev på posten
07.00-12.00 - sova
vissa dagar bytte jag ut frukosten och övandet på basen mot två timmar extra sömn och sov alltså mellan 07.00 och 14.00.
Resultatet då? Var det värt en vecka utan bloggande eller skrivande på boken? tja.. vi hade jävligt kul, vi fick många blåsor på händerna av allt repande och både jag och Nicke har förstört våra röster för en tid framöver. Tyvärr så har jag inget ljud eller några bilder att bjuda på från spelningen, men jag antar att några bilder kommer dyka upp så småningom.
Vi var alla väldigt stiliga, Isaksson spelade i shorts, väst och slips, Christian som den här kvällen kallades för 'Snygg-Erik från Idol' hade lånat min vita kavaj, jag spelade i min lila kavaj, för små byxor och gröna väst, och Nicke hade på sig en svart kavaj.
Ljudet var sugigt, Nicke sång hördes dåligt inte alls på sången och min bas åt upp båda gitarrerna, men det var uppskattat ändå.
Låtarna vi körde var:
set 1:
Whiplash
For Whom the Bell Tolls
Mother
Damage Case
Leper Messiah
Breaking the Law
Ballroom Blitz
Jag må dem leva
set 2:
Paranoid
Enter Sandman (med Fear of the Dark gitarr-intro!)
Ride the Lightning
Ace of Spades (med With or Without You och Musik Non Stop bas-intro)
Am I Evil?
Seek and Destroy
Bärs som Bärs
Det var den längsta spelningen som jag haft, om man inte räknar Umespexets tretimmars föreställningar... men där spelade vi ändå inte mer än tio låtar och det var lång paus mellan alla låtarna. Setlisten tycker jag var helt ok, lite för mycket metallica, och så här i efterhand känns det som en miss att inte lägga Enter Sandman närmare slutet... det blev tyvärr lite avslaget efter den låten.
Som väntat fick inte heller Leper Messiah och Ride the Lightning så stort gensvar då de inte är de mest kända Metallica-låtarna, så det hade kanske varit bäst om vi strukit åtminstone en av dem från setlisten även om de är väldigt roliga att spela.
Sen känns det också som om det hade varit bättre att bara köra ett set istället för två, för min del så kändes andra setet lite avslaget (speciellt efter Sandman) även om det tog sig igen mot slutet lite grann.
Vi fick trehundra spänn var för att spela där, vilket är det mesta jag har fått för att spela någonstans (tror jag, kommer inte ihåg exakt hur mycket vi fick för spelningen i gällivare). Vi blev också erbjuden en till spelning där tanken är att vi ska hålla igång i ett par timmar och som vi skulle runt tusen spänn var för att lira på, men jag tror vi måste tacka nej till den.. Nicke ska troligen bort på skidresa och jag har ju bloggen att ta hand om :p
ok, det var allt för mig nu. Keep it real!
tisdag 6 januari 2009
Vilket mörker!
Jag drömde alldeles nyss att jag hängde med mamma och pappa på husvagnssemester! Huh..... jag kommer då inte kunna somna om igen på ett tag, lika bra att kliva upp och spela lite Fallout.
Eller så borde jag skriva på kapitel 39 eller lära mig låtarna som vi ska spela med bandet på lördag...
Eller så borde jag skriva på kapitel 39 eller lära mig låtarna som vi ska spela med bandet på lördag...
måndag 5 januari 2009
Satan i gatan!
Här har jag knappt börjat på kapitel 39 och jag inser redan att det är för stort för ett kapitel. Just nu verkar det vara så att hur mycket jag än skriver så är kapitel 40 ständigt lika långt borta och jag vill verkligen skriva det NU!
söndag 4 januari 2009
Bra start på det nya året.
Skrev 1328 ord igår. Slutförde kapitel 38. Idag ska jag skriva färdigt kapitel 37 som saknar några hundra ord mitt i kapitlet och sedan vet jag inte om jag kanske ska börja på det mäktiga kapitel 40 bara för att få lite miljöbyte innan jag skriver kapitel 39.
Vi får se hur långt jag hinner, jag måste vara på stan kl 16 för då ska det tydligen käkas tacos på droskan.
Vi får se hur långt jag hinner, jag måste vara på stan kl 16 för då ska det tydligen käkas tacos på droskan.
fredag 2 januari 2009
Det som händer i Myshörnan...
Niklas: Jag drack lingonte igår
Jag: Jasså?
Niklas: Det var inget vidare...
Jag: ok.
:P
Jag: Jasså?
Niklas: Det var inget vidare...
Jag: ok.
:P
torsdag 1 januari 2009
Hur gick det här till?
Egentligen var det tänkt så att jag skulle börja jobba kl 00.00 den 2a Januari och jobba i 6 timmar och 45 minuter. Nu blev det inte riktigt så... av någon outgrundlig anledning tog jag på mig att jobba från och med kl 18.00 den 1a (just det, ikväll!)...
Så istället för att sova några timmar, spela lite fallout, laga en god matlåda så kommer jag nu spendera 13 timmar i sträck på posten och äta två billys. Snyft.. det är så synd om mig...
Ända tills jag kommer att tänka på storhelgsersättningen :D
piece!
Så istället för att sova några timmar, spela lite fallout, laga en god matlåda så kommer jag nu spendera 13 timmar i sträck på posten och äta två billys. Snyft.. det är så synd om mig...
Ända tills jag kommer att tänka på storhelgsersättningen :D
piece!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)