Något jag aldrig trodde skulle hända!

Om någon undrar varför jag sitter och skriver på bloggen så här halv tio på kvällen när jag borde jobba så är det för att jag har dragit på mig en dunderförkylning och är hemma från jobbet.

Men tillbaka till ämnet; för ca fem minuter sedan fick jag ett sms från en för mig helt okänd person som vill köpa dvd'n Rymdbandet - the Road to Success.

För er som inte vet vad det är för något kan ni alltid kolla in den här länken för ett smakprov: http://www.facebook.com/video/?oid=5352673510

För er ofrälsta kan jag berätta att den här filmen dokumenterar hur fem unga killar på ungefär ett halvår gick från att vara okända nobody's på Rymdgymnasiet i Kiruna till att vara levande legender med idolstatus (nu snackar jag riktiga idoler, inte snygg-erik).

Här nedanför följer ett officielt utalande som jag gjorde tidigare igår:

Hej på er allihopa!

För inte så länge sedan blev jag kontaktad av en person som ville få tag på ett exemplar av Rymbandets dvd The Road to Success. Det fick mig att fundera över saker och ting, och jag måste erkänna att jag blev inte så lite nostalgisk. Det är nu fyra år sedan Rymbandet sist stod på en scen tillsammans. Fyra år sedan jag lämnade tillbaka nyckeln till replokalen. Fyra år.

Att ett så starkt intresse för bandet lever vidare än idag tycker jag säger en hel del, hur många minns till exempel Kelly and Smelly, S-CREW eller Surrounded by Inspiration? Band från samma era som inte nådde upp till samma tidlösa kvalitet som Rymbandet gjorde.

'Är det inte dags för en återförening snart?', frågar många av er. Visst händer det att vi blir erbjudna att återförenas (senast för en spelning på fryshuset i stockholm), och jag måste erkänna att jag ibland frestas av tanken, men inte mer än så... jag säger inte att det aldrig kommer hända, allt jag säger är att det inte står på dagordningen just nu. Jag kan inte tala för de andra bandmedlemmarna, men personligen känner jag att en återförening måste bygga vidare på det vi höll på med då och inte enbart ske på en rent nostalgisk grund.

Rymdbandet anno våren 2005 var i mitt tycke så bra som vi kunde göra det, kanske skulle vi kunna göra det bättre idag. Kanske. Men risken att vi inte gör det känns i dagläget alldeles för överhängande, är det ens möjligt för oss att få tillbaka den inspiration och glöd som vi hade där i slutet på gymnasiet? Jag är osäker...

Det är som min gode vän Kristofer Lantz en gång sa: ”Vad som hände sedan? Det får tiden utvisa.” Och visst är det så, kanske blir Rymbandets öde att sluta på topp och aldrig återvända. Kanske sällar vi oss till denna fåtaliga skara som Abba, Ebba Grön och the Telstars tillhör och som Per Gessle för evigt får stå utanför. Jag vet att jag inte kommer att gråta några tårar om det visar sig vara fallet. Kanske är det bästa vi kan göra att glädjas över den tid vi fick tillsammans och att låta bandet vila i frid. Kanske.

Men ändå kan jag inte låta bli att leka med tanken. Någonstans inom mig lever drömmen vidare, precis som jag vet att den gör inom så många utav er, och så länge våra drömmar lever så finns det hopp. Kanske en dag står vi där på scenen igen, tyngre än ett svart hål och spelar musik på en helvetiskt hög volym.

Tills dess vill jag bara säga till alla er fans därute; tack så mycket och ge aldrig någonsin upp hoppet!

Torbjörn Näsmark, trummis i Rymbandet.


/Torbjörn Näsmark, Rymdbandet, 15 Januari 2009