Priest Feast!

Jag är nu tillbaka från den kungliga huvudstaden och här är min rapport från lördagkvällen:

Testament: tyvärr så missade jag början på deras set eftersom evenemanget av någon anledning startade före utsatt tid. De är tighta, hinner med många låtar då de har minimalt med mellansnack. Testanent var riktigt röjiga, och de fick bra gensvar från golvet också. Practice what you Preach var mäktig.

Megadeth: nja. De får plus för att de verkligen vill och ger järnet, och för en hel del intressanta beats på trummorna, men de är som oftast rätt ointressanta. Låtarna börjar bra och sen börjar Dave Mustaine sjunga med en röst som var långt ifrån högform, och efter det så drar det bara långtråkigt. Det lyfter en aning under låtar som Skin O'my teeth och Peace Sells, men annars är det lika blekt som Mustaines ansikte och det känns som att de spelar minst tre låtar för mycket innan de går av scenen.

Judas Priest: Metalgudarna är lika mäktiga som alltid. De inleder med pampiga Dawn of Creation från senaste albumet Nostradamus, och sedan äntrar KK Downing, Glen Tipton, Ian Hill och Scott Travis scenen och river av introt till andra spåret Prophecy, och just i tid för första versen så glider the Metal God himself - Rob Halford upp till vänster om trumpodiet iförd en guldig kappa och med en stort Judaskors av blänkande metall att stödja sig på. Under större delen av låten står han så spökligt stilla att man nästan börjar fundera om det verkligen är Halford eller en docka av honom som gömmer sig under mantelns huva. I nästa låt, den klassiska Metal Gods, råder dock en annan visa. Efter ett klädbyte till en mer klassisk utstyrsel av nitar och läder staplar han istället runt på scenen som en av de stora robotarna låten handlar om. Töntigt? Självklart, precis som det ska vara och jag älskar det.

Nästa låt är den mycket oväntade, men välkomna, Eat Me Alive från plattan Defenders of the Faith som hittar nytt liv och tyngd i Priest anno 2009. Nästa låt är Painkillerklassikern Between the Hammer and the Anvil och Halford viftar med röda fanor och här låter han för första gången i konserten riktigt, riktigt jävla bra på sången. Därefter Devils Child, en av mina absoluta favoritlåtar med priest, det är ungefär här i konserten som jag börjar önska att jag hade ståplats istället. Helvete så bra det är. Breaking the Law ligger som vanligt i första halvan av setet och känns rätt tråkig i jämförelse med vad vi just har fått höra, men publiken går verkligen igång och allsången är i klass med när Iron Maiden kör Fear of the Dark eller när Håkan Hellström kör Känn Ingen sorg för mig Göteborg( :P ). Steel Warriors, Death Dealers och Speed Demons; det är Hell Patrol som är nästa låt för kvällen och man börjar undra varför den inte spelas oftare än så här?

Det är nu Priest gör något väldigt märkligt, och ganska tråkigt; de envisas med att spela spåret Death från deras senaste platta. En sällsynt tråkigt, långsam och enformig låt för att komma från ett av världens absolut bästa hårdrocksband. Varför inte istället spela Nostradamus, Revelations, War eller Visions som alla är betydligt bättre låtar från den skivan? Nåja, hursomhelst så är det en tämligen kort svacka för efteråt så är det Dissident Agressor från Sin after Sin som står på tur. Och alla de som tycker att Slayers version är bättre kan gå och dricka sin modersmjölk ur nappflaska.

Ännu ett oväntat drag är att Angel från Angel of Retribution-plattan gör premiär i priests repertoar (så vitt jag vet spelade den inte någon gång under förra turnén). Hellion/Electruc Eye är ett givet kort i setlisten, mer oväntat är Rock Hard, Ride Free som visserligen är väldigt rolig att höra men samtidigt hade jag nog hellre hört Heading out the Highway, Delivering the Goods eller varför inte Private Property? Sinner och Painkiller är i vanlig ordning riktigt jävla bra, och Halfords falsett är det minsann inget fel på. I mitt tycke så låter Painkiller mycket bättre nu än vad den gjorde vid återföreningen 2004. Hell bent for Leather är nästa låt ut på banan och tillsammans med den så dyker Halford upp med en HD på scenen och läderkepa, vi vet alla vad som kommer härnäst; Living afte... nähä, The Green Manalishi överaskar (trots att den egentligen inte borde det, mycket konstigt) och klassiska You Got Another Thing Coming avslutar.

Det är en mycket bra spelning som innehåller mycket överaskningar. Men jag kan inte hjälpa att jag saknar både Touch of Evil och Turbo Lover. Och varför så lite nytt material, två ynka låtar från den skiva som de faktiskt är ute och gör reklam för? Varför inte spela Judas Rising eller Hellrider från Angel of Retribrution som med åren börjar kännas mer och mer som en självklar del i den klassiska samlingen av låtar som priest gjort under sin verksamma tid. Och nu när jag ändå är inne på det här spåret, är det inte dags att de dammar av låtar från någon av skivorna mer Ripper Owens, eller varför inte från albumet Rocka Rolla? (Halfor skojade iofs om det när han började räkna upp deras diskografi; "a lot of good tunes on that one", sa han och skrattade).

Det sista Halford säger innan han går av scenen är "The Priest will return", och jag tror honom. Judas Priest har, även om de inte levererade sin bästa konsert någonsin, övertygat mig om att de fortfarande har mycket kvar att ge och jag hoppas att någon form av motreaktion på Nostradamusalbumet från deras sida ska leda till att vi får ett nytt album och en ny turné som håller minst samma klass som den 2005.